LIVET(funderingar)


 Här samlar jag mediteringar som inte har med pyssel att göra...


  Hur svårt kan det vara??

 Hörde i radion idag att vi tänker ungefär 60.000 tankar om dagen, men sen kom det otroliga: 80% av tankarna är samma som dagen innan.
Det är orsaken till att vi har svårt med förändringar, för hjärnan vill inte. Den vill tänka sina 80% i fred! 
Tänk er när man står där med sina 20% nya frächa tankar, kanske lite revolt-aktiga funderingar, och tänker att NU skall någon ändring göras, och så skall man slåss 20 mot 80? Det lär skall vara någon sorts självbevarelsedrift (smart)
Sedan fortsatte ämnet: människans hjärna är 5 delar negativ och 1 del positiv. Förhållandet 5:1. Det är också självbevarelsedriftsbaserat (smaart?). Så där skall man slåss 1 mot 5 (lycka till! :D)
Börjar ni förstå vilken ansträngning "tänk positivt" innebär? (5:1)
Det är ju lätt att säga, bara två ord, och tar 2 sekunder...men men....ok, hoppas det ger lättnad då ni försöker övertala er hjärna och står och ropar ut i intet: huuur svååårt kan det vara?!
Ganska svårt kan det nog vara. :D

 ---------------------------------------------------------------------------------


  OM ENSAMHET....

 Idag handlar blogginlägget för ovanlighetens skull inte om pyssel...för att jag blev så illa till mods då jag var in i ett loppis i min hemstad (välgörenhet/kyrklig) och där var en dam som stod och pratade med personalen om sin ensamhet...
Hon berättsde att hon hade 2 barn som inte bodde på orten, och var änka(maken dött vid mitten av 50..) och hon sade: vad har jag nu här?...hon såg ut att vara kanske 70 och stod med god hållning, och såg rörlig ut....mitt hjärta stannade en sekund...
Tankarna for till mig själv....jag kan inte föreställa mig...jo, jag är bara 41, men har alltid tänkt att OM jag får vara frisk, OM jag får leva, så skall pensionärslivet vara välgörenhetsarbete(loppis och packa saker åt mammor i lettland), marthor och kurser, hjälpa till i brödköer(matutskänkningsplatser)..och då träffar man väl ohjälpligt folk? Bokkalas, mässor..kan det bli så att man inte har en enda väninna kvar? Att ingen är kvar?
Paniken rusade i huvudet....hur? Kan det hända mig? (jag förstår om man blir sjuk eller rörelsehindrad...jag menar nu en människa som kan röra sig och pratar helt sammanhängande...)
Jag förstår ju att alla inte kan vara intresserade av samma saker som jag, men intresserar inte NÅGOT?) Katalogen med MBIs kurser är tjock som en telefonkatalog...(inget?)
Jag blir nästan desperat och vill ju rusa fram och börja ge alternativ! Behöver någon en extramommo/fammo? Jag skulle ju fast annonsera att jag hjälper till med barnvakt gratis o bakar o pysslar med barnen ifall någon ensamstående mamma behöver någon timme egen tid...för ensamstående finns det ju massor...eller? Stödperson?
Är det det att man inte vågar erbjuda sig själv? Men ingen kommer ju hem efter en, det har man ju präntat in i huvudet nu hela vuxna livet...men kan det försvinna? Att man inte minns att det är så?
Om ingen vill umgås med mig när jag är gammal så rusar jag fast in i frikyrkan och ropar: jag är frälst! Hallelujah! Och nu skall jag hjälpa er med utlandsarbete! Och ni skall hjälpa mig! Alla i församlingen virkar en lapp o vi skickar ett lapptäcke till behövande!
Vad har jag att förlora?
1) Dom ringer polisen?(knappast)
2) Dom ringer en läkare?(knappast)
3) Dom säger att församlingen redan är full, gå hem(knappast)
4) Dom välkomnar mig i församlingen och tar emot mig med öppna armar(högst troligt)
Jag har ingenting att förlora.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar